Även kallad deadline. Det är mycket enkelt alltsammans: den 30 november ska den första versionen av Drottningflickan vara klar. Det innebär åtminstone 100 A4. Och jag har ca 20 A4 som håller någorlunda. 80 kvar att skriva alltså, vad är 80 genom 30? Jo, 2,7 A4 per dag bör jag kläcka ur mig, och det är inte orealistiskt. Men inte mer. Nästan tre sidor text per dag - det är oerhört mycket! Torgny Lindgren hälsade på oss för en tio dagar sedan och berättade att han skriver ungefär tio-femton rader om dagen - för hand! Det kallar jag ett lagom arbetstempo, och jag strävar dit, men jag är inte där ännu. Återstår bara den enkla frågan vad jag ska fylla sidorna med. Jag skriver kort! Några rader - och jag tycker att jag har sagt allt som finns att säga. (Och det har jag, förmodligen, också).

ur romanen... ska jobba mer på miljöbeskrivningen... imorgon (oh, detta ljuvliga ord!)

Vägen ledde över en oändlig gräsmatta, förbi gula byggnader i olika storlekar med äppelträd utanför, eller plommonträd, eller körsbärsträd, och alltid, alltid med utemöbler nedanför farstubron – hela tiden kände jag hur det ryckte i mig, hur jag ville gå in, någonstans, var som helst, bara för att slippa vandra över det ödsliga gröna, förbi fler oljade utemöbler, fler trasmattor uthängda till tork – men Mimmi bara travade surmulet förbi hus efter hus.

                      - Var bor dina föräldrar, egentligen, frågade jag till slut.

                      Mimmi gav mig en av sina blickar.

                      - Där, sa hon och slängde ut armen åt en trädsamling i fjärran där något vitt mycket riktigt lyste igenom.

                      Vi vandrade vidare. De gula husen tog slut och vi kom in i en allé, tätvuxen och, tack och lov, rätt kort. Träden steg åt sidan, slog upp porten mot ett grusplan – jag höjde blicken – och tappade andan.

                      Som en saga född ur havsskum, eller något. Slottet uppe på kullen kråmade sig i solskenet, blinkade förföriskt med sina fönster. Bakom det öppnade sjön sig, nerstörtad och för en kort minut trodde jag att Narnia verkligen fanns och att jag var där och såg slottet Paravel med egna ögon.

                      Det dröjde inte länge innan illusionen skingrades för vinden.

                      Inte var Paravels slottsgård nerskräpad med cyklar, pingisbord, basketkorgar och ja – trasmattor på tork. Där fanns inga oljade utemöbler i trä, och inga fula parasoller.

                      Jag såg mig omkring med stigande förtvivlan. Mimmi ställde sig en bit ifrån mig, stelt stirrade hon på slottstrappan.

                      Där, i den pampiga stenlagda entrén, stod en kvinna. Hon höll handen som en solskärm ovanför ögonen och spanade på oss.

                      - Vem där, ropade hon.

                      Mimmi mumlade: ”Hej mamma”, så tyst att bara jag kunde höra det.

Tyvärr inte jag... men en glad nyhet är att mina pengar dök upp på kontot idag. Knappt har jag hunnit glädja mig färdigt förrän jag bröt ihop igen: när jag skulle köpa flygbiljetter till London visade det sig att alla billiga sådana var slut! Det är dyrt att vara fattig, eller, som man säger på ryska: när det regnar manna från himmelen har den fattige ingen sked. Å andra sidan har jag haft den mest underbara eftermiddagen: jag har fikat mig igenom halva Kungsholmen och läst en halv bok. (Hm, skulle kanske fikat vidare och läst mer?). Hur mycket har jag skrivit på romanen idag? Noll sidor noll noll ord. Nu ska jag förbereda morgondagen och fortsätta stimma för mina flygbiljetter. Kram!

Efter en mycket arbetsintensiv och utåtriktad period med mycket undervisning, planering och läsning ska jag äntligen helhjärtat ägna mig åt att skriva färdigt första versionen av min nästa roman. Den här bloggen är tänkt som en arbetsdagbok i tillkomsten av ovannämnda underverk med arbetsnamnet "Drottningflickan" - en uppföljare till "Mirakelkuren" som kom ut för en månad sedan (men det är en helt annan historia). Vad jag har gjort idag är i alla fall att jag såg den fjärde delen i Kieslowskis Dekalogen: den om att hedra sin fader och sin moder och antecknade vissa idéer som dök upp i samband med filmen. Jag tror att en av mina huvudpersoner helt enkelt måste bli lite mer besatt och lite mindre sval än vad hon är nu. Kram på er alla!