Nej, vi har inte diskuterat vad som har hänt. Det gör man inte på ett kloster. Man försöker inte begå självmord heller. Här arbetar man och ber och förströstar på Gud i övrigt.Vi var sju systrar i huset just nu, mig själv inräknad.Jag var klostrets husmor. Föreståndare. Abbedissa.Syster Ingrid hade varit med ända från starten på sjuttiotiotalet, långt innan jag kom hit och tog över rodret.Den förra husmodern, moder Cecilia, bodde kvar på klostret – rullstolsburen och en aning dement, men andligt mer frimodig än någonsin.Syster Lydia kom ett år före mig, det vill säga för sju, nej – åtta år sedan.Syster Veronika avlade de eviga löften för bara fem månader sedan.  Syster Fransiska och syster Hildegard hade anlänt från ett systerkloster i Indien så nyligen att de ännu inte kunde ett ord svenska. De hade skickats hit på min begäran. Vi behövde all hjälp vi kunde få.Det krävde oerhört mycket tid och kraft att driva ett behandlingshem för psykiskt sjuka kvinnor. De indiska systrarna skulle hjälpa oss med trädgården och köket och kapellet – för att inte tala om bageriet! Att leva klosterliv är sannerligen ingen dans på rosor och långt ifrån en sinekur. Alla föreställningar om ett stillsamt liv fyllt av andliga funderingar kommer på skam.Här på Alvika sliter vi och ligger i från fyra på morgonen till nio på kvällen när vi äntligen stupar i säng. I alla fall de av oss som inte har nattjour. Varför?                      Ja, säg det.Ombyggnaden av den gamla herrgården hade verkligen kostat oss tagelskjortan.Vi bestämde oss för att ta emot gäster för att vi ville dryga ut kassan.Sedan gav det ena det andra. Socialförvaltningen hörde av sig och bad oss ta emot en av deras klienter som hade så kallad dubbeldiagnos. Vi lovades rundlig betalning. Kvinnan var tablettberoende och psykotisk och hennes psykoser var religiöst färgade. Hon ville själv komma till just oss. Vi tog hand om henne och hon blev frisk, tillräckligt frisk för att få jobb och bostad. Ryktet om vår kompetens spreds i grannkommunerna. Snart var vi överhopade med brev och telefonsamtal från desperata socialsekreterare som letade efter ställen att placera sina besvärliga klienter på. Marknaden för våra tjänster verkade vara omättlig. Och vi föll för frestelsen. Visst talade vi om Jesu kärlek och att hjälpa de svaga och visst menade vi det vi sa. Fast om vi inte hade varit i desperat behov av pengar hade vi aldrig låtit verksamheten svälla till var den var just nu: fyra vårdplatser med tillsyn dygnet runt.

Nej, jag orkar inte ta tag i den också. Imorgon ska jag läsa ut en estnisk bok och fakturera. Är jag lågpresterande?

Lyssnade på Människor och tro i radio och blev upplivad av Werner Jeanronds brandtal. "Kärleken är inte en känsla, det är arbete", sa han och det lät helt i överensstämmelse med vad jag alltid trott. Han är professor i systematisk teologi i Lund - fast nu ska han flytta till Glasgow. Vilket påminner mig om att mina London-biljetter har inte rört sig framåt en millimeter. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för om 2500 är för mycket för en tur- och returresa. Jag har också tittat på mina klipp som är relaterade till romanen: jag har samlat artiklar som handlar om missbruk, livet på landet, mor-dotter relationer. Romanens arbetstitel, Drottningflickan, ger en vink om att det ska handla om mödrar och döttrar. Och lite om fäder och söner också, en av huvudpersonerna är ju man! Jodå, Ludvig från Mirakelkuren är tillbaka! Fast fem år tidigare, när han precis påbörjat sin prästbana.

Även kallad deadline. Det är mycket enkelt alltsammans: den 30 november ska den första versionen av Drottningflickan vara klar. Det innebär åtminstone 100 A4. Och jag har ca 20 A4 som håller någorlunda. 80 kvar att skriva alltså, vad är 80 genom 30? Jo, 2,7 A4 per dag bör jag kläcka ur mig, och det är inte orealistiskt. Men inte mer. Nästan tre sidor text per dag - det är oerhört mycket! Torgny Lindgren hälsade på oss för en tio dagar sedan och berättade att han skriver ungefär tio-femton rader om dagen - för hand! Det kallar jag ett lagom arbetstempo, och jag strävar dit, men jag är inte där ännu. Återstår bara den enkla frågan vad jag ska fylla sidorna med. Jag skriver kort! Några rader - och jag tycker att jag har sagt allt som finns att säga. (Och det har jag, förmodligen, också).