Jag kanske håller på att bli knäpp på riktigt. Läser en understreckare av Magnus Ljunggren, den om Mandelstams dikt Amiralitetet. Reagerar på hans läsning och bemödar mig om att skriva följande svar:

I den nordliga huvudstaden försmäktar en dammig poppel

Genomskinlig urtavla intrasslad i dess lövverk

Och i den mörka grönskan lyser långt ifrån

En fregatt, en akropol – vattnets och himlens broder.

(min översättning)

Magnus Ljunggrens understreckare igår om Mandelstams programdikt ”Amiralitetet” från 1913 är en intelligent och stimulerande läsning – men han har fel på en punkt. Det är inte så att Mandelstam framställer den klassicistiska byggnaden som en dammig poppel. Däremot ser poeten Amiralitetet genom en poppels lövkrona, i perspektiv på avstånd. Och greppet i sig är ju akmeistiskt så det dånar om det. Mandelstam börjar på marken, precis som Ljunggren påpekar i sin inledning, på gatan, i ögonhöjd, för att därefter, genom trädet i vars lövverk byggnadens urtavla syns, upphäva de tre dimensionerna i den avslutande strofen.

Inga-Lina Lindqvist

Får på eftermiddagen ett svar:

Hej Inga-Lina, tack för din kommentar! Trots att du - till skillnad från
mig - är infödd vågar jag påstå att du har fel. Tornspiran liknas av
Mandelstam vid en poppel. Som Nils Åke Nilsson skriver i sin analys av
dikten: "The poem begins, as we have seen, with a description of the
Admiralty, based on a series of 'materialized metaphors'. --- The
surrounding trees and the tower, seen from distance, form a unity and give
an impression of one huge tree." Vänliga hälsningar, Magnus Ljunggren

... och blir arg. Vad har min infödinghet med saken att göra? Jag reagerar som poet. Jag vill förstå hur Mandelstam tänkte, medan Nils Åke Nilsson är en okänd storhet för mig, ett X. Om Amiralitetet är en dammig poppel, varför försmäktar Amiralitetet?

Nej, sista ordet är verkligen inte sagt. Nu ger jag mig ut på jakt efter ryska källor. Och ser i andanom hur jag förvandlas till en litteraturvetenskaplig rättshaverist.