Varför gör jag det? Jag fyller sidorna med ord. Orden flyter. Ibland känner jag mig genial. Ibland känner jag mig som en stor bluff. Världen verkar ibland vänta med spänning på mina insikter. Världen verkar ibland strunta blankt i mina insikter. Ett annat konstigt fenomen som jag känner igen från arbetet med förra romanen är hur jag räknar ner mitt liv: nu är det bara fyrtio år kvar, max. Om jag har tur. Ångest. Föreställer mig hur jag är sextio och räknar ner. Få ännu mer ångest. Blir inte klok på hur jag ska bekämpa ångesten. Jag tror ju på evigt liv. Men varför får jag aldrig uppleva en enda liten ynka övernaturlighet? Andra människor ser änglar, Jesus kommer och hälsar på, och om inte annat så har man ju småfolket.

Hos mig är dock allt vardag och verklighet. Håhåjaja, tillbaka till galärerna!