Förstår fortfarande inte varför döden är så starkt kopplat till romanskrivandet. Samma visa nu som med Mirakelkuren; ständiga tankar på död, min egen och andras. Vaknade imorse från drömmen där hela jorden förstenades. Plötsligt blev planeten till sten. Ingenting skulle växa på den igen, någonsin. Hur länge skulle mänskligheten klara sig? Jag personligen? Skulle vi lösa frågan med hjälp av växthus? Syntetiska livsmedel? Vi i Västerlandet har ju våra förråd, men hur skulle folk i utvecklingländerna klara sig? Är jag galen som spelar upp de här apokalypsscenerna? Ingen aning. Ska in och undervisa igen. Förresten är Ira levin död, han som skrev Rosemary´s baby. Märkligt med författare som inte varit så produktiva och ändå lyckats skriva sig in i sin samtids medvetande. Vad beror det på? Är det de gemensamma myterna, gemensamma rädslorna? Vad är då en bok som Räddaren i nöden?